Boston - Dag 1

Så var jag i USA igen. Det är lustigt när man reser så mycket som jag har gjort på sista tiden, så blir flygplanet precis som en vanlig bussresa och att komma till en helt annan kontinent som att åka till Tomelilla. En mycket märklig känsla.

Jag har samma rum som jag har haft de andra två gångerna jag har varit här. Det ger ytterligare en känsla av vardaglighet och att känna sig hemma även som borta. Att komma "hem" till sitt rum, fast jag hade faktiskt glömt bort var lysknappen satt.

Den lilla tid jag var hemma i Sverige var händelserik, därför blev det inte mycket till bloggande. Igår (söndag) hade vi examination på vår tredje instruktörsutbildning. Alla klarade sig otroligt bra, både praktiskt och teoretiskt. Väldigt kul för mig som lärare. Å andra sidan är det jättetråkigt när ytterligare en "kull" lämnar boet. Förhoppningsvis innebär detta en rivstart för Sirius hundkonsulter, så att vi kan erbjuda hundinstruktörer som enbart tränar med positiva metoder på många ställen i Sverige.

Resan till Boston kändes väldigt kort, eftersom jag nu kunde jämföra den med maratonflygningen till LA. Föraren på zebra shuttle som tar mig till hotellet var trevlig som vanligt. Den här gången var det en hundägare, så det blev jättemycket hundträningsprat, vilket var väldigt kul. Som vanligt kom frågan om Ceasar Milan upp. Jag förklarade att jag tränade på ett helt annat sätt och så kom vi in på inlärningspsykologi, varför man inte skall använda bestraffning, varför man inte skall använda stryphalsband och annat. Efter en timmes frågor och prat om detta och ledarskap, olika sätt Ceasar löser problem och så vidare fick jag en otrolig komplimang. "Det du säger låter helt logiskt. Jag skall kolla upp det! Man skall alltså belöna hunden när den gör rätt och koncentrera sig på det." YES! Det sista som sades var att han skulle köpa Karen Pryors "Skjut inte hunden". Fantastiskt bra.

Något som är kul är att, i princip alltid, när man pratar om Ceasar och hundträning med folk, så är det just detta som blir resultatet. Det är logiskt att det är på detta vis. Hundägare vill sina hundar det allra bästa, men eftersom de översköljs med den traditionella träningen, så vet de inte att man kan göra på annat sätt. När de får reda på det blir reaktionen ofta: oh, jag måste inte vara arg på min hund, rycka i kopplet, behärska ledarskapet och på annat sätt bråka med min hund. Hundägare reagerar med lättnad. Det tycker jag är fantastiskt skönt, och det var precis så jag reagerade när jag kom i kontakt med modern hundträning.

Den här resan fick jag förövrigt se Grönland. Fy fabian, inget land för mig. Visst vackert från ovan, men stackars människor som bor i all den snön. Det spelar ingen roll att de har hundspann. Jag skulle inte stå ut i en halv sekund. Island hade åtminstone haft snö, men den hade nästan försvunnit, men Island låg under ett extremt tjockt molntäcke. När vi flög in var det säkert ett molnlager på 8000 meter (jag överdriver inte). Det var moln, moln, moln och moln, helt plötsligt var vi nästan nere på marken. Mitt huvudbry från när jag var liten, hur det kom sig att grönland var täckt av snö och island var grönt, dök åter upp i mitt huvud. Hur i allsindar kom man på dessa bakvända namn?

Imorgon blir det en lång dag. Jag skall plugga som en dåre, på allt jag inte har hunnit göra.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Bilderna är mitt hotellrum, samt Daniel de la Rosa, fisken jag tränar, namne med en av mina kurskamrater i Boston.


Hotellrum i Boston