Det är mänskligt att blunda för fakta

När jag var forskare fanns det en verklig dödssynd, det var att man blundade för sådant som stred mot den egna tesen. Detta kallas för konfirmeringsbias, det vill säga att vi omedevetet selektivt uppmärksammar den information som bekräftar vår egen uppfattning, medan vi avvisar sådant som strider mot den.

Som forskare har man alltid opponenter, människor som har till uppgift att sticka hål på ens arbete. Forskaren ska sedan kunna försvara sina resultat på ett bra sätt. Om man under forskningsprocessen har blundat för något som strider mot den egna tesen så kommer det troligtvis att upptäckas av opponenten , som då kan sticka in dödsstöten. Detta är varje forskares största mardröm. Åtminstone var det så på min fakultet i Lund.

I aftonbladet läste jag en krönika som innehöll raden ”Men problemet är inte att vissa ljuger. Det är att vi människor inte tror på fakta”, och jag kan inte annat än hålla med. Vi väljer att bludna för sådant som är mitt framför våra ögon, för att det strider mot vår egen uppfattning.

Detta psykologiska fenomen förklarar verkligen varför det är svårt med kommunikation. Jag kan säga något, och den jag pratar med kan uppfatta något helt annat än det jag säger, eftersom det jag säger inte passar in i den personens värlsbild. Det är inte konstigt att det tar lång tid att förändra världen!

Moderna hundtränare går emot den traditionella hundträningsmodellen på många sätt. Vi kommer med påståenden, och har dessutom väldigt ofta vetenskaplig forskning för våra åsikter, men det känns ibland som att tala till döva öron. Jag är på mitt tolfte år i mitt tjatande av vissa saker, som är givna sanningar för mig. Konfirmationsbiasen förklarar varför jag inte har kommit längre.

Jag säger att vi inte behöver prata om ledarskap, eftersom maktförhållandet mellan mig och min hund är så strikt etsat i vår relation. Det är ändå jag som bestämmer över allt som är viktigt, varför måste jag poängtera det ytterligare? Ledarskapsövningar är meningslösa. Jobba på relation och tillit, så kommer du komma så mycket längre.

Sedan kan någon lämna föreläsnigen och säga att jag har pratat om vikten av ledarskap.

Ett annat exempel. Vi deltog i ett tre dagars seminarium med vår idol Ken Ramirez. TRE dagar. Av de tre dagarna pratade han om bestraffning i 1,5 timmar. Han var på intet sätt för bestraffning, men han talade om det. När vi lämnade föreläsningen hörde jag två personer prata om att han legitimerade deras syn på att bestraffning, och att han menade att den var nödvändig. Det övergick mitt förstånd, men nu förstår jag hur det gick till.

Jag antar att jag gör likadant, men hoppas att jag inte gör det så ofta. Ibland hör jag något som inte passar i min världsbild. Jag måste då ifrågasätta. Både min världsbild och det som sägs. Har jag fel, eller är den information jag får ta del av felaktig? Om min världsbild är snedvriden, måste jag ändra på den. Det är förstås jobbigt, men det måste göras, annars bli man en struts som stoppar huvudet i sanden och hoppas att faran ska försvinna.

Jag hoppas att jag inte undviker sådant som strider mot min världsbild, utan att jag verkligen försöker förstå det, och punktera det om det är felaktigt, alternativt förändra min etablerade uppfattning.

Tillbaka till ledarskapet. Jag känner till en etolog (för mig är en etolog någon som har doktorerat i ämnet, eller möjligtvis har en master med etologi som huvudämne) som faktiskt fortfarande pratar om det, men han är ensam. Alla andra pratar om det som ett falsarium. En etolog av alla de etologer jag känner till, och ändå är det fortfarande den gängse uppfattningen, som jag hela tiden måste kämpa emot.

Det är inte konstigt att det är svårt att försöka förändra mänskligt tänkande och mänskligt beteende.

Ganska tröstlöst, men jag fortsätter att försöka nå ut.

Glöm inte att ha kul med din hund (medan du slår pannan blodig)!

Natasja