Detta fick mig att fundera...
Ibland läser jag något, eller hör något som får mig att reagera. Den här gången är det följande citat:
”Min uppfattning är att man inte kan lösa allting med köttbullar, men också att det är precis samma form av tillfällig lösning att avleda med korv som att rycka i ett koppel. Det är samma sak, det har samma ytterst tillfälliga resultat: så varför står det ändå folk i två läger och gormar åt varandras håll om vad som är ”rätt” metod? Inget av det är rätt metod om man vill ha ett bestående resultat.”
Fråga mig inte vad det kommer ifrån, för det har jag glömt bort, men det är ett citat från en blogg, så mycket vet jag. Och jag tror att bloggaren är mer lik mig i sitt sätt att tänka, än till exempel en traditionell tränare som Cesar Milan.
Men, och det är egentligen ett MEN i riktigt feta versaler, detta är ett sätt att se på hundträning som jag absolut inte kan hålla med om.
Absolut. Att rycka i kopplet eller avleda hunden från något hen inte gillar/gillar för mycket är en högst tillfällig lösning, och har inte ett permanent resultat. Men, detta riktigt feta MEN, det går inte att jämställa de två. Och det finns en stor anledning till varför vi på den moderna sidan väsnas, och inte bara låter det passera.
Det finns biverkningar, som kan bli väldigt allvarliga, med den ena metoden och det är absolut riskfritt, inga som helst biverkningar, med den andra. Det är därför vi på den moderna sidan väsnas, medan de på den traditionella sidan rycker på axlarna och säger ”metod som metod”, eller ”jag är trött på allt metodtjat”.
Hur kan man tycka att metod inte spelar någon roll när man håller på med hundträning? Det förbryllar mig verkligen. Metoden är det som tar mig från punkt A till punkt B, så om jag vill lämna A måste jag, på ett eller annat sätt, bestämma mig för hur denna förflyttning ska gå till. Visst, man kan bara köra på – det gjorde jag med min första hund, vilket sedan innebar att jag faktiskt inte har någon som helst aning om vad det var jag gjorde eller kan förklara varför det fungerade, eller inte fungerade.
Om man har en relation till sin hund, vilket jag hoppas att alla har, så kan man inte behandla hunden som ett redskap. Ett redskap är ett ting som man inte kan ha någon relation till. Ett redskaps känslor behöver man inte fråga efter. Ett redskap har inga behov. Ett redskap är bara där för min skull.
Om hunden hade varit ett ting, så hade jag kunnat gå med på att det inte spelade någon roll om man ryckte i det, eller jobbade med en avledande manöver. Det spelar ingen roll med ett dött ting. Men, och vi är tillbaka vid det stora feta MEN i versaler igen – en hund är inget ting, utan en levande individ med känslor och behov som vi måste ta hänsyn till, och då går det inte bra att välja vilken metod som helst, då har man en levande varelse att ta hänsyn till. Det är därför jag inte kan hålla tyst! Och jag tror att det är just detta som gör att vi i den moderna skolan kan ses som lite bråkiga, och inte bara kan nöja oss med vilken metod som helst.
Jag tror att det är viktigt att vi påminner oss om detta, så att vi inte blir så kallade nyttiga idioter* åt de traditionella tränarna.
Ha kul tillsammans med din hund.
Natasja
* Nyttig idiot = en person som löper andras ärenden utan att vara medveten om det.