Funderar du på att bli med hund? Del 4a
Har du bestämt dig för hund? Och har du bestämt dig för att din hund ska vara renrasig? (nästa del kommer samma frågeställning vara, men då med blandras) Vad är det då man ska tänka på?
Det finns vissa människor som verkligen passar för bara en ras, de kan då inte ens komma på tanken på något annat. Och om de ändå skulle göra det, så kommer de göra sitt yttersta för att forma om den hunden till den ras de egentligen passar för.
Jag har en vän som sade just detta till mig i helgen. Hon är en schäfermänniska, men började fundera på om hon kanske skulle ha något annat, men att hon insåg att hon då nog ville forma om den rasen till en schäfer ändå. Då är man vad jag skulle kalla en ”obotlig schäfermänniska”. Och det är väl perfekt. Då bör man, enligt mig, ha en schäfer. Perfekt matchning, kan man kalla det. Perfekt för människan och perfekt för hunden. Ingen diskussion om vilken ras som är mest lämplig.
Sedan finns det sådana som jag. Fullständigt rasotrogen! Jag måste också ha mer än en hund, och jag måste ha mer än en ras samtidigt, annars är det något som saknas mig. Jag var till exempel utan mops i ett och ett halvt år, men det var så tomt. Det började verkligen värka i mitt mophjärta. Så hittade Fingal till oss, en liten mopskorsning, och vups var mopshjärtat fullt igen och det kändes lugnt och fridfullt. Men jag är ingen obotlig ”mopsmänniska”, för jag vill även ha andra raser, och vill att de raserna ska förbli så som de är, med sina unika egenskaper. Jag försöker till exempel inte – tack och lov – förvandla vår greyhound till en mops, utan jag är otroligt nöjd med att han är som en greyhound ska vara.
Raser är så otroligt olika och det är ju helt fantastiskt. Under årtusenden och århundraden har vi människor avlat på vissa egenskaper, för att vi har behövt dom, eller ibland bara gillat dom, och på det viset har alla våra unika raser uppkommit.
Det jag vill ha sagt med detta är kort och gott, en hund är inte bara en hund, de kan skilja sig åt så otroligt mycket.
Därför bör de frågor du ställer dig när du väl bestämt dig för att du vill ha en hund vara: Hur ser mitt liv ut? Vilka intressen har jag? Vad vill jag göra tillsammans med min hund? Vad vill jag ha ut av mitt hundliv? När du har funderat över detta ska du börja leta efter en hundras som fungerar som du.
I detta läge bör du glömma alla hundar som du har träffat, eller den trevliga hunden som du såg på stan, eller den där fantastiska hunden på TV. Anledningen till att just den hunden var så fantastisk kan nämligen bero på att den var perfekt matchad till sin ägare. Den rasen behöver inte alls bli lika fantastisk tillsammans med dig.
Och den där odågan till hund som du aldrig skulle kunna tänka dig att ha, den som grannen har, eller den som du såg på stan, just den rasen kanske hade varit den där verkliga perfekta matchen i just ditt liv.
En rashund är alltså inte bara en hund, utan den är ett resultat av genomtänkt avel. Rasen är en slags varuinnehållsdeklaration som du kan ha hjälp av när du ska hitta din bästa kompis.
När jag, äntligen, skulle ha min första hund och pratade raser, tittade jag på hur de såg ut. De raser jag funderade på var irländsk röd setter och border terrier. Men jag bodde i den vevan hos en vän med en bullmastiff, och hon var ju en sådan stor och härlig persolighet. Jag skulle alltså bli med bullmastiff. Min kloka vän tyckte annat. Hon menade att det kanske inte var världens bästa ras att börja med, särskilt inte när man hade en viss rädsla för hundar (jag var rädd för hundar jag inte kände på den tiden).
– Du ska ha en mops!, sa hon, och jag tänkte att hon måste ju ändå ha blivit galen på riktigt.
Efter mycket övertalning blev min första hund en mops, och det var ju helt perfekt för mig. Jag trodde till och med att jag var en ”obotlig mopsmännisk” i ett par år.
Två år senare hade jag lärt mig en hel del om hund. Det var inte bara min bästa kompis, utan också mitt stora intresse. Helt plötsligt ville jag även ha ett annat hundliv, något som jag inte riktigt tyckte att en mops kunde tillfredsställa. Jag började då leta bland andra raser.
Vad ville jag ha? En hund som ville jobba. En hund som ville gå timmar i skog och mark. En hund som absolut inte skulle vara för självständig, utan en ras som ville ha stor koll på mig, eftersom jag får nervösa nervsammanbrott om jag tappar bort min hund.
Jag började leta i rasböcker efter rasgrupper (man klumpar samman raser som har vissa gemensamma nämnare), för att på det viset se vilken grupp jag skulle titta närmare på och insåg ganska snabbt att det var en vallhund jag var ute efter. Då hade jag kommit så långt. Från att ha 400 raser att välja mellan, var jag nu nere på sådär en 40, betydligt mer hanterligt. Efter letande bland de raserna, och efter att ha pratat med lite folk, och ringt till rasklubbars informatörer kom jag fram till att det var en berger des pyrénées (pyreneisk vallhund) som var rätt för mig.
På det här viset har det fortsatt. Mitt intresse för hund har bara ökat och jag har blivit intresserad av olika saker, och letat bland raser som jag kan tänkas att passa med. Idag vet jag precis vad som matchar mig, och vad som inte gör det. Det finns vissa raser som jag älskar, men som jag aldrig skulle vilja ha för egen del, utan som det räcker med att få njuta av när de är tillsammans med de som matchar dem.
Tänk efter före och var inte rädd att ta hjälp!
Det ska vara kul att ha hund!
Natasja