Pavlov verksam i träningen

När vi som arbetar med modern hundträning arbetar med hundmötesproblematik, enligt mig det vanligaste problemet, så jobbar vi oftast med klassisk inlärning, det vill säga att förändra associationen av en hund till att betyda något positivt, tillskillnad från den association hunden hade tidigare.

Ofta får vi höra att det är helt galet och helt bakvänt. Det vi gör är att belöna hunden för att den tittar på en annan hund, genom att till exempel klicka och belöna. Helst bör hunden vara ganska lugn när man gör detta, men det fungerar faktiskt även om hunden är i ett utfall. Vilket verkligen får folk att häpna: belönar du att hunden gör utfall? Nej, jag försöker förändra hundens association... Flummig värre. Jag hade en kund för många, många år sedan, efter den första träffen verkade de mycket skeptiska och jag trodde inte att jag skulle få se dem igen, men veckan därpå dök de upp. Husse sade: "Jag måste erkänna att jag tyckte att det du gjorde var ett riktigt mambojambo, men det fungerar ju."

På Sciencedaily.com hittar jag en artikel som handlar om ny forskning som har med klassisk inlärning att göra, men där man förknippar något visuellt med belöning, inte ett ljud, som i Pavlovs berömda upptäckt om klassisk betingning från början av 1900-talet, där han ringde i en klocka och serverade mat, och så vidare, efter tillräckligt många repetitioner kommer klockan i sig att vara tillräcklig för att påverka en salivering (kopplat till maten), det vill säga hunden saliverar trots att ingen mat har presenterats.

Forskningen har skett vid Harward Medical School och KU Leuven där neurofysiologerna Wim Vanduffel och John Arsenault studerat rhesus apor och sett att de kan lära sig att associera en bild med en belöning, och att belöningen på så sätt i sig själv är tillräcklig för att aktivera apornas visuella del av hjärnbarken. Med andra ord: när en visuell signal blir förknippad med en belöning, så kommer det att påverka vår uppfattning om den visuella signalen.

I sin forskning gjorde de en variant på Pavlovs experiment. Istället för en klocka fick aporna titta på en bild, varpå de fick juice. De forskarna gjorde när detta var klart var att ta bort belöningen, men låta bilden var kvar. Därefter fick de titta på en bildlös skärm och man kunde mäta att den visuella delen av hjärnbarken aktiverades trots att det inte fanns någon bild att titta på. Och responsen var kopplad till just den del av hjärnan som blev aktiverad när apan tittade på en bild.

Det som förvånade forskarna var att de sessioner där bilden inte kopplades till belöning, verkade stärka kopplingen mellan signalen och belöningen. För att jämföra det med Pavlovs banbrytande studie igen så skulle detta vara som att ge Pavlovs hundar en extra belöning, och att hunden därför skulle salivera dubbelt så mycket dagen efter.

Det jag funderar på nu är om detta kan vara en förklaring till varför hundmötesträningen är så effektiv. Om vi tittar på denna nya studie så innebär det ju faktiskt att vi arbetar med dubbel klassisk inlärning, både akustisk och visuell.

Man tror att en förklaring till fenomenet är dopamin, en neurotransmittor, som förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar belöningar, motivation, motoriska funktioner, vakenhet, glädje, entusiasm och koncentration. Eftersom man känner till dopaminets koppling till motivation, gjorde man om testet när aporna hade fått en medicin som blockerar dopamin, och då minskade kopplingen. Den slutsats man drog av denna del av studien var att belöningssignalen skickas till den visuella delen av hjärnbarken via dopaminet.

Denna forskning fick verkligen min hjärna att gå på högvarv. Hoppas att fler än jag tycker det är intressant.

Källor: Sciencedaily.com & Wikipedia

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja