Upptrappning!

När man åker tåg är det svårt att inte råka överhöra saker och ting. Om man dessutom, som jag just gjort, åkt tåg i en ganska liten del av en vagn där det fanns inte mindre än 7 hundar och två katter på 11 platser, ja, då är det helt omöjligt.

När man överhör så hör man ju dessvärre inte allt ändå, men det jag fick höra fick mig ändå att tänka så pass mycket att det fick bli ett inlägg av det hela.

Detta överhörde jag:

…”Jag läste Eva Bodfäldts bok ”Kontaktkontraktet” tror jag den heter och där stod det att man skulle kasta en vattenflaska på hunden, så det gjorde jag”, säger stolt en ägare till en jaktlabrador.

”Jaha”, säger ägare till en rottweiler. ”Fungerade det?”

”Ja”, säger ägare till en jaktlabbe.

Det var förvisso ganska många år sedan jag läste ”Kontaktkontraktet”, men jag är ganska säker på att det inte kastas några vattenflaskor på hundarna. Däremot vet jag att det skrivs om att spruta vatten.

Här har vi, i mitt tycke, ett problem.

Det man som instruktör säger, eller alltså även skriver, tolkas inte alltid som man har tänkt. Det är en del i kommunikationen, och en del av svårigheten med kommunikation.

Ett sprut med en vattenflaska (som många tycker är okej) blir ett kast med en vattenflaska (som de som tyckte att det var okej att spruta vatten, inte längre tycker är okej). Bestraffningen har plötsligt tilltagit väsentligt.

Det är själva mekanismen i bestraffning. Om man INTE bestraffar tillräckligt hårt från början (vattensprut är sällan tillräckligt avskräckande), så leder det mycket ofta till att man ökar graden av bestraffning. På ett sättet vänjer man successivt den som ska bli bestraffad vid att obehaget är en del av livet.

För att ta en liknelse. Jag lider av migrän och har gjort det sedan jag var fjorton. Efter ett par år var det som allra värst och jag kunde ha migrän sex dagar under en vecka, tre dagar, en dag fri, och tre dagar till (hade det varit så från början hade jag antagligen tagit livet av mig). Det är ett otroligt handikapp. Faktum är att det är ett så otroligt stort handikapp att man antingen bara får ge upp, eller lära sig att härda ut när attackerna är mindre besvärliga. Sedan fick jag förebyggande medicin och fick istället endast migrän tre dagar i månaden. En väsentlig skillnad till det bättre. Nu är jag van vid att inte ha migrän så ofta och min toleransnivå för den är därför väsentligt mindre. Så var jag utan medicin ett tag, tänkte inte på det så där jättemycket, för jag fick inte migrän på en gång, men nu är det tillbaka igen på ungefär samma nivå igen, alltså många migrän attacker på kort tid. Jag kommer aldrig mer att glömma att ta min medicin, åtminstone inte på ganska lång tid. Bestraffningen var så hård.

Vad har hänt? Jag tar inte min medicin, får så kallad positiv bestraffning, ett obehag läggs till i form av migrän. Jag börjar ta min medicin igen, och får så kallad negativ förstärkning, ett obehag upphör, vilket leder till att jag kommer att ta min medicin fortsättningsvis, eller åtminsonte så länge jag kommer ihåg vad konskvensen av mitt beteende blir om jag inte gör det.

Tillbaka till vattensprutan.

Att spruta vatten på hunden om den till exempel skäller är en positiv bestraffning. Jag lägger till något som hunden inte vill ha, och får på det viset mindre av beteendet skall. För de allra flesta hundar är vattensprutan en ganska lindrig form av bestraffning, därför känns det rätt okej att använda sig av (jag gjorde det själv för många år sedan). Om hunden slutar att skälla när jag sprutar vatten på den, så har JAG blivit positiv förstärkt i mitt bestraffningsbeteende. Det innebär att JAG med största sannolikhet kommer att fortsätta med detta beteende, eftersom jag har fått önskat resultat som utdelning.

Men vad händer om hunden vänjer sig vid vattensprutan, precis som jag vande mig vid ett betydligt värre straff – migränen? Jag sprutar vatten på hunden och hunden fortsätter ändå att skälla, trots att den tidigare slutade? Eftersom jag blev positiv förstärkt i mitt bestraffningsbeteende är det troligt att jag testar ett lite kraftigare alternativ. Jag kanske tar fram en hink med vatten och häller på hunden, eller som i exemplet på tåget, kastar vattenflaska på hunden. Med andra ord: jag trappar upp bestraffningen.

Detta är EN av anledningarna till att jag är helt emot bestraffning. Det ligger i själva mekanismen att den trappas upp och till slut gör vi något som vi aldrig hade gjort från första början.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja

Ps Nu finns det en risk att någon kommer att säga att den där Natasja sprutar vatten och kastar vattenflaskor på hundar, och det vill jag härmed bestämt förneka. Poängen med detta blogginlägg var just att förklara varför man INTE ska göra det.