Vi hör det vi vill höra!

Gott nytt år!

Något som jag varit medveten om under många år är att vi hör det vi vill höra. Inget nytt under solen, men igår slogs jag av det på nytt och kände att det var något som faktiskt är viktigt att ta upp i träningssammanhang.

Som moderna hundtränare måste vi hela tiden ta till oss ny kunskap, och vi vill sprida den vidare. Jag får ofta frågan hur man övertygar någon som är övertygad om att man måste bestraffa/korrigera sin hund med till exempel koppelryck eller annat obehag. Dessvärre finns det inte något enkelt svar på det och jag tror att det beror på just att vi hör det vi vill höra. Den vi pratar med måste vara inställd på att tänka om, eller åtminstone öppen för det. Annars kommer mottagaren ta till sig det som passar i dennes världsbild och vara döv för det andra. Vi pratar och tror oss förmedla något, medan den andre lyssnar och förstärker det han/hon redan tror på.

När jag för flera år sedan forskade i teologi så jobbade jag framförallt med religionsdialog, det vill säga att få människor av olika religion att tala med varandra, få förståelse för den andres tro och mötas. Inte bara i ett fysiskt möte, utan i ett möte av djupare förståelse. Jag börjar mer och mer inse att jag på något sätt måste infoga dessa många års studier i min hundträning. Detta är ändå grunden i att få fram en förståelse och att få ett stopp på att man bara lyssnar på det man vill höra, utan även på det som kanske inte passar alls i det man tror på.

Som ett exempel. Låt oss säga att vi har 100 personer som är och lyssnar på en föreläsning. Kommer alla att ha hörsammat det som föreläsaren verkligen ville förmedla? Troligtvis inte. Med största sannolikhet kommer vi att ha 100 ganska olika uppfattningar om vad som egentligen sades. Känns det hopplöst? Mänskligt är det hur som helst.

När jag i höstas var i Stockholm och lyssnade på de amerikanska tränarna Kathy Sdao och Bob Bailey, så gjorde Kathy en skiss av hur det såg ut när hon tränade. Hon målade upp det i en cirkel och gjord olika tårtbitar. Hon sade att hon naturligtvis önskade att hon alltid bara använde positiv förstärkning, men att det vore orealistiskt. Hon ritade i cirkeln och den övervägande majoriteten av cirkeln bestod av positiv förstärkning, sedan kom en liten tårtbit med negativ bestraffning (det vill säga att man tar bort något som den som tränas vill ha, till exempel ta bort efterrättsskeden om barnet inte äter upp maten - minskar gnället om att maten inte god), och ännu mindre tårtbitar med positiv bestraffning (att man lägger till något den som tränas inte tycker om, till exempel ett ett kok stryk när barnet inte gör som man säger) och negativ förstärkning (att man tar bort något som den som tränas inte vill ha för att på det sättet öka ett beteende, till exempel det förfärliga pipljudet upphör när man sätter på sig säkerhetsbältet).

För mig, som i min planerade träning försöker att enbart använda mig av positiv förstärkning, blir det naturligtvis den positiva förstärkningsdelen som jag koncentrerar mig på. Mina öron hör och min hjärna registrerar att Kathy Sdao använder sig av positiv förstärkning, precis som jag. Härligt! Någon annan som lyssnar på samma föreläsning kanske arbetar traditionellt, det vill säga med betoning på korrigering/bestaffning i sin inlärning. Den personen kommer med största sannolikhet inte att koncentrera sig på att Kathy främst anser sig vara en positiv förstärkningstränare, utan på det faktum att hon faktiskt säger att hon använder sig av bestraffning och därmed legitimeras det.

Detta får mig åter att hamna i teologin och det kända talesättet "som fan läser Bibeln". Det går att tolka i princip allt som sägs hur som helst.

Går man på ett föredrag, läser en bok, går en kurs etc, så bör man nog försöka att nollställa sig så mycket man kan, och inte bara försöka hitta det som legitimerar den redan befästa ståndpunkten. Innan man gör det tror jag att det är ganska omöjligt att höra det som verkligen sägs och därmed kanske man går miste om saker som verkligen skulle kunna få en att lära sig något riktigt omdanande.

Vilket får mig att tänka på den utbildning som jag just nu går i USA för Karen Pryor (kursledare och ansvarig) och Emma Parsons (lärare). När jag kom dit var jag extremt inbiten och övertygad Bob Bailey tränare. Hans talessätt var min lag. Helt plötsligt fick jag lära mig saker som faktiskt gick rakt emot detta. Jag hade kunnat strunta i detta och gjort på mitt vanliga sätt, men jag bestämde mig för att jag skulle testa och se hur det gick och helt plötsligt fick jag en ny bild av klickerträning. Den gamla var inte fel. Bob Bailey är fortfarande en av mina "gurus", men numera är även Karen Pryor en av dessa med en likvärdig roll i mitt träningstänkande. Det är inte helt lätt alltid, men det är väldigt lärorikt och fantastiskt kul.

Ha kul tillsammans med din hund,

Natasja